Igår körde jag en liten fotoutmaning. Ett av projekten på listan med grejer att göra under 2017 var 20 vardagsbilder på ett dygn (se hela listan här, sno gärna från listan om du vill). Det gick rätt bra men jag fick många saker bekräftade/konstaterade. Tillexempel att jag inte gillar att fota människor (ja, förutom på scen då, haha) och speciellt inte mig själv, även om jag fick till ett fantastiskt porträtt av en sjukt trött Lotta i pressrummet (naturligtvis dold av ett märkligt Insta-filter).
Anledningen till att jag valde gårdagen är enkel, det var min sista riktiga vardag på jobbet på ICA där jag har suttit på under en mammalucka i ett år. Jag kommer börja frilansa och då blir det en helt annan vardag. Jag kommer sakna många saker med jobbet på ICA, självklart människorna men även rutinerna, jag är en fruktansvärd rutinmänniska emellanåt. Att veta var jag ska, när jag ska dit, att där finns mat att äta, en plats och så vidare. Det får mig att fundera (igen) på det här med värdet på en bild. Bilderna från igår värderar jag högst olika. Vissa bilder var av kompositioner jag sett länge, men aldrig tagit bilden, en snygg bild medan andra är mer personliga. Lunchbilden tillexempel, helt meningslös för alla andra utom mig, inte ens en speciellt bra matbild. För mig representerar den så enormt stor trygghet i att få säker och god mat även med alla mina knasiga matutmaningar. Bilden på entrén ser också meningslös ut, men för mig representerar den allt viktigt under detta år med så många möten med människor jag hoppas få träffa igen. Bilden på fotograferna i diket på Popaganda är så himla mycket för mig; det är sommar destillerat, musik, vänner och upplevelser och just i denna bild ett podie jag med största sannolikhet kommer trilla ner från om några timmar. Alla bilderna har ju betydelse för mig, på ett eller annat sätt, annars skulle jag ju inte publicera dem. (Kolla förresten in alla ”riktiga” bilderna och recensionerna från Popaganda i år)
En annan insikt är ju självklart hur stort filter man har på vad man lägger ut, jag är nog ganska privat. Fotade tillexempel min frukost, men ville verkligen inte lägga ut det, det blev för personligt. Heller inte så många bilder på min lägenhet eller var jag bor. Jag kände mig också lite hämmad för jag ville redigera/ställa bilderna mer, också begränsad av det märkliga formatet i Instagrams Stories, fick släppa lite på kontrollbehovet. Helt enkelt är ju dom sociala/offentliga flödena väldigt redigerade och tillrättalagda.
Projektet har fått mig att fundera mycket kring hur mycket man vill släppa på? Om jag hade gjort det igen, och bara tänkt dokumentärt om mig, det skulle ju bli mer personligt, ”bättre” på ett helt annat sätt kanske, men 1.) Jag är för blyg/personlig för att dela med mig av det och framförallt: 2.) Jag är ganska övertygad om att det inte direkt finns ett allmänintresse. Jag är nog dessutom mer intresserad av att visa det jag ser/tänker/upplever än att fokusera på mig som person. Visa mig inifrån och ut istället för utifrån och in. Människorna runt omkring mig får skaffa sin egen uppfattning utifrån istället.