Idag har konstkursen haft inriktning foto, närmare bestämt fotodagen “Bli En Bättre Fotograf” arrangerat av Kamera & Bild och Zoom Fotoresor. Det största dragplåstret Mattias Klum, ställde dock in då han blivit magsjuk. Det var ju naturligtvis tråkigt, men det var en fantastisk, riktigt informativ och utmanande dag ändå.

Inledde gjorde 21 årige (!) Jonas Classon och det är ju inte annat än att man blir lite förbannad, han är galet duktig trots sina unga år och man känner ju bara att man skäms och undrar vad man gör med sitt liv egentligen. Han pratade även om värdet av tålamod då han för att få bilden här bredvid/nedan på svanen som flyger satt i 21 dagar (morgon och kväll) för att få till den bild han hade i huvudet.

Andra talaren ut var Sophie Odelberg som fotade mycket extremsport och äventyr. Det som gav mest avtryck för mig där var hennes prat om rädslor och att man måste utmana sina rädslor. Framförallt skilja på vad som är en rationell och vad som är en känslobaserad rädsla. En känslobaserad rädsla är irrationell och man kan resonera sig ur den, men rationell rädsla är det som räddar livet på en och håller en på tårna. Hon sa också att en obemött rädsla blir ens gränser. Här har jag fasligt mycket tankar. Jag har så mycket jag är rädd för, men för mig är det rationella rädslor. Sen finns det saker jag är rädd för men heller inte intresserad av. Måste jag då utmana mina rädslor? Hon tar hisnande och fantastiska bilder på alptoppar, jag kommer aldrig göra det, för jag har inte det intresset. Kanske är jag för bekväm/lat. Men jag tror faktiskt när jag tänker/känner efter att det för mig handlar om prioriteringar. Den typen av foto är en livsstil, långt ifrån den jag har valt och det känns helt okej.

Innan lunch fick vi lära oss om Street Photography av Mats Alfredsson också han en fantastisk fotograf. Här får jag jag ju verkligen gå på tårna, för jag jag gillar verkligen bilderna, men igen är det inte för mig, på ett par sätt. Jag är verkligen inte konfrontativ och jag gillar inte tanken på att fota folk jag inte känner och publicera bilder om jag inte fått godkänt. Jag vet att jag får, men jag vet också att jag inte vill. Sen finns det ju en typ av street photography som jag gillar väldigt mycket, det går under porträtt (där man gör porträtt på stan) eller framför allt den typen där man inte kan identifiera några personer. Alltså typ bokstavligen street photography. Stadsbilder, speciellt nattetid, det gillar jag mycket. Är det här en rädsla, begränsning eller bara olika intresseområden?

Det är ju alla dom här begränsningarna och alla de olika intresseområdena som gör en unik som fotograf. Jag gillar att fota saker som står still och inte bryr sig eller att jag får press ack och då har skriftlig tillåtelse. Är det här begränsningar? Jag orkar inte hålla på med modellreleaser, eller ens tankar på liknade jag fotar hellre djur och blommor.

Kungsholmen i motljus på väg på lunchen. (mobilbild)

Efter en rask promenad till Donken var det dags för Therese Asplund. Hon lärde oss en hel del matnyttigt om att använda blixtljus även utomhus. Hon är porträttfotograf och jobbade mycket med studiofoto. Helt fantastiska bilder och en sak jag verkligen tog till mig var att hon pratade om att hennes instagramflöde var rörigt, för hon varierade teknik så pass mycket. Jag kan verkligen känna igen mig i det där, jag byter ju teknik hela tiden, fota blommor, konserter, någon nattbild, måla en tavla, göra en leranimation, en teckning osv. Jag börjar komma till insikten att nä, det är nog kanske inte min grej att hitta en teknik, ett uttryckssätt, utan “visionen” får styra tekniken. Är det en undanflykt att navigera runt ens begränsningar? kanske? Spelar det någon roll? Jag vet ärligt inte. Att hitta sättet för mig att förmedla det jag vill säga oberoende av teknik måste väl vara det viktigaste? Visst, man blir ju inte vassaste fotografen för man har så många andra järn i elden, men det viktiga för mig är historien eller bilden man vill förmedla, inte tekniken. Kanske får det bli på bekostnad av verkshöjden ibland, men så länge man är medveten om det och aktivt tar beslutet.

Sen var det dags för Göran Strand, astrofotografen. Här är ju en av de grejer jag vill göra mycket mycket mycket mycket mer. Jag älskar “jymden” och vill fota stjärnor, men det blir aldrig av. Varför? Jag har inga ursäkter visar det sig, flera av hans bilder var fotad med utrustning jag har, skulle kanske inte skada med en sån motor till stativet. Det jag saknar är kunskapen om åt vilket håll jag ska rikta kameran (det finns appar som visar vad man ser till en början) så det jag saknar mest är elden i brallan som får upp mig ur soffan och letar rätt på ett ställe någorlunda utan ljusföroreningar. Och kanske ett underställ.

Sist ut för dagen blev Hans Strand, landskapsfotograf. Även han fantastisk fotograf och man får ju ett himla reslängt när man ser bilderna och här är nog den resan jag helst kan tänka mig att göra. Abisko. Jag börjar till och med kolla upp hur det går att köra i Sarek och där omkring, jag inser kvickt mina begränsningar, jag behöver en guide eller liknande. Jag är stadsmänniska och inte vandrare. Jag skulle vara en av dem man får rädda ur en puckad situation två meter ut i vildmarken. Jag behöver heller inte in i djupaste djupet eller upp på högsta höjden. Dessutom kan man ju ta tåget upp, inte hela vägen men en bra bit, typ till Murjek. Till och med google streetview skapar stor konst här.

Dagen har varit fantastisk och som ni ser är det mycket tankar som har fladdrat. Det jag känner att jag hela tiden måste göra upp med är det här att alla äventyr ser så fantastiska ut, “Wow, vilka bilder! Vilka platser!” (arrangören säljer trots allt fotoresor) men att jag måste kämpa mig till att det är okej att inte vilja åka till världens ände hela tiden. Det är ett ideal att vilja resa, men jag vill ju (oftast) inte resa (av två miljoner och en anledningar) Men när någon skryter över och säger att man flygit 130 timmar i helikopter, 20 gånger till Island, världen runt flera gånger på ett år för att få till bilderna samtidigt som man förfasas över miljöförstöring. Saknar fotoyrket självinsikt? “Men jag fotar ju konsekvenserna och belyser problemet, MINA foton gör minsann skillnad” men om alla som vill resa men bryr sig om miljön kallar sig bevarandefotografer av olika slag, då har vi helt plötsligt tusentals miljökämpar som inte tvekar en sekund på att göra 20-30 resor om året… Man kan inte komma och säga att det inte ger konsekvenser. Man sätter ju sitt eget fokus på problemet framför själva problemet.

Efter en sån här dag brukar man kunna sukta efter ny utrustning. Förra året blev det en 90 mm macro som jag knappt använt. I år suktar jag mest efter ett underställ, kanske en resa till Sarek men framförallt tid och energi.