På torsdagkvällen fick jag upp ett sponsrat inlägg från Fotografiska, artist talk med James Nachtwey intervjuad av Paul Hansen. Jag ställde direkt in frissan och gick och la mig tidigt så jag kunde komma till och gå tidigare från jobbet. (detta är stort i min värld)

Vi skruvar tillbaka klockan till 2001. Jag har precis flyttat till Gotland där jag pluggade Animation och Experimentfilm och börjat ta det här med fotandet mer seriöst. Fortfarande var analogt da shit (har tre skokartonger med bilder från det året) Min tanke var att jag behöver hjältar och inspiration, den kom från oväntat håll. När terroristerna flög in i tornen den 11 september var erfarna krigsfotografen James Nachtwey (TIME) på plats, han bodde bara något kvarter bort. Han packade så mycket film han kunde bära och gav sig ner till det man senare skulle kalla Grund Zero. Hans bilder från förödelsen nådde mig och min första fotohjälte fick sin tron. Jag kan inte beskriva hans bilder, men som han skriver i introt på utställningen på Fotografiska; en bild på krig kan främja fred. Jag tror utan vidare att hans bilder kan lyfta det fruktansvärda som händer i krig och få folk att tänk om.

I fredags var det en artist talk med honom på Fotografiska. Han var inte alls som jag hade föreställt mig. Han var lugnet själv och berättade att i krissituationer så ju mer en situation eskalerade desto lugnare blev han. Tiden saktade in. Han förstod rädsla, men det var inget han ofta kände.

Han intervjuades av Paul Hansen, en av Sveriges absolut bästa fotografer också han krigsfotografer, men även hans vanliga reportage bilder för DN är helt fantastiska. Jag har tidigare sagt att jag skulle bli starstruck om jag träffade honom på stan, men jag vet inte hur han ser ut. Nu vet jag hur han ser ut och kan bli starstruck som sig bör. (Ursäkta den sunkiga bilden, vi satt längst bak)

Efter deras prat bjöds fler upp på scenen och det pratades om pressfrihet och andra viktiga frågor. När alla pratat klart var det dags att se utställningen. Fotografiska har verkligen toppat inför sommaren, jag gillade allt som hängde nu. Vi tog fel varv och avslutade längst ner med James Nachtweys “Memoria”. Utställningen är det starkaste jag sett och jag kommer behöva gå flera gånger för att kunna ta till mig allt, vissa väggar kunde jag inte ens titta på. Hans förmåga att se och känna medkänsla, att inte blunda för, utan till och med hitta skönhet i dom värsta tänkbara situationerna är oöverträffad.

Jag hade sett fram emot en bok, James Nasctwey var det första namnet jag sökte efter när Fotografiska öppnade för nio år sedan. Men ingen bok nu heller. Jag fattar att man inte kan göra vykort och posters med hans bilder. Det är inget man direkt hänger i vardagsrummet eller skickar till moster. Men en bok. Med texter till. Jag ville ju ha hans autograf. Jag köpte Paul Hansens bok signerad när han ställde ut, men den står fortfarande inplastad. Det finns kanske inga bra tillfällen att en fredagkväll bläddra igenom lite mänskligt lidande och vittnesbörd om mänsklighetens värsta sidor. Det kanske är bilder man inte ska bära med sig därifrån.

Några av Paul Hansen:

View this post on Instagram

. . Orphanage, Port-au-Prince, Haiti . This coming Saturday – it is nine years since an earthquake devastated Haiti, killing 220.000 and injuring more than 300 000 were injured. . During my many trips to the country after the disaster I have more or less, always covered the darker side of the story. This is often the dilemma of news reporting. We cover stuff when things have gone bad. However I am always in awe of the resilience, the kindness, the bravery and happiness I meet – in the midst of darkness. This photograph is taken in Port-au-Prince in an orphanage. Wonderful wonderful children goofing around. Survivors, strong, resilient. . . #photojournalism #photo #foto #fotojournalistik #bild #bildjournalistik #fotografi #photography #picture #victim #Hope #photooftheday #picoftheday #bestoftheday #active #anniverary

A post shared by Paul Hansen (@paul_hansen64) on

View this post on Instagram

. . Iraq, in the rear view mirror. . Traffic control point . The Americans build roadblocks, the Iraqis dig graves. Scott Gricks and his fellow soldiers from the 3rd Cavalry Regiment look for weapons and explosives outside their forward control base south of Baghdad. Nothing was found and another slow day moved toward it’s end. Scott Gricks loved boredom. ”Guys, you have to understand that a boring day is a really good day in Iraq” . . He was absolutely correct. Three months after Peter Englund and myself left Iraq one interpreter and five soldiers from the unit had been killed. One of them was the soldier who took our byline photo. Jared William Kubasak, He became the 2146:e American soldier that lost his life during the war. . . #photography #photographer #photojournalism #iraq #Baghdad #USA #3Cav #dagensnyheter @dagens_nyheter @historiker_peter_englund

A post shared by Paul Hansen (@paul_hansen64) on

Den här typen av bilder är två miljoner ljusår från det jag plåtar. Jag har funderat på varför när denna typ av foto ligger så nära sånt jag känner så starkt för: fred, mänskliga rättigheter, orättvisor, rättvisa, medmänsklighet och mycket mer. Men det har nog med personlighet att göra. Jag hämtade ut några filmrullar på vägen dit och när jag stod inne hos Team Framkallning så stack det ut något vasst från under några papper, en brevkniv stack ut fem cm över bordskanten. Jag flyttade på den så ingen skulle få den i ögat eller i magen om dom snubblade. James Nachtwey sprang mot de fallande tornen i New York, jag hade hade nog krupit ihop i ett hörn under sängen. Men det är okej, för jag är gammal nog att inse att jag kan ha hjältar som jag inte kan eller vill vara som. Men jag dyrkar marken dom går på.

 


 

 

Vad gör jag nuförtiden då? Jag fortsätter fota blommor med pappas Hasselbladare, får nog ihop till en kalender för 2020 med. Jag hämtade tre 120mm rullar i fredags och en 35 mm. Småformaten var rolig för jag trodde det var svartvitt i kameran men det var visst färg. Samma problem som vanligt dock med film: på samma rulle var Barcelonaresan, höst-, vinter- och vårmotiv.

Här är en bild från Miro museet som betyder mycket för mig.

och stället där jag lyckades hitta något att äta som jag gillade.

Jag målar annars rätt mycket just nu. Det blir abstrakta, geometriska former i småformat med akryl/Posca. Terapeutiskt att måla rutor med linjal och liten pensel helt plötsligt. Märkligt. Väljer att inte analysera det för mycket.