image

Det måste varit någon gång i början av 90-talet, jag minns det inte alls. Jag gick på högstadiet och på något sätt kommer jag över den här boken. Den är min överlägset mest lästa bok och den är allt annat än “mint”. Det är den bok jag lånat ut till flest vänner och jag själv kan fascineras av den mer är 20 år senare.

H.R. Giger inspirerande mig tidigt. Jag kan titta hur länge som helst på hans bilder och jag fattar inte hur han gjorde det. Fantasin, formerna, färgerna, tekniken; var kommer det ifrån, som är så långt ifrån allt annat man sett? Någonstans läste jag beskrivningen att det var som att någon tagit med sig en kamera och fotat in i helvetet. Jag kan känna att det stämmer ganska bra.

Det är riktigt trist att denne store konstnär nu har gått ur tiden, enligt uppgift efter att ha trillat ner för trappan. Han blev 74 år gammal. Jag fotade en av hans skapelser så sent som i fredags när Korn spelade på Arenan och har pratat om honom i veckan med flera personer.

image

I ett infantilt försök att göra något hedrande så tänkte jag att jag skulle göra en bild eller skiss i hans stil. Det gick åt helvete (å inte å det bra sättet) Det kändes lite som att jag är tre år och försöker köra helikopter. Jag trodde att jag åtminstone skulle få igång rotorbladen eller trycka på någon knapp men det visade sig att jag gick vilse på parkeringen utanför helikopterstället och blev sittandes på trottoaren ätandes en tröstglass jag fick av en snäll tant medan vi väntar på mamma och pappa. Halva glassen tippade dessutom i marken. Kanske blir det något i min stil istället, inspirerat av honom, men det är fortfarande en rejäl utmaning!

Jag får tillsvidare nöja mig med att buga, bocka och falla på knä inför den storhet som var H.R. Giger. Oefterhärmlig, genialisk och med drömmar om verkligheter de flesta av oss fascineras av men innerligt hoppas slippa.

Du kommer alltid inspirera mig.

Vila i frid, i den verklighet du väljer.