
Wildia & Felix – Behind the Scenes
🇸🇪 Jag har fått många frågor om hur det går till att göra en film som Wildia & Felix så jag tänkte att jag sätter ihop en liten ”Behind the Scenes” film. Kika in den ovan och nedan kommer lite mer genomgående info om filmen.
Bakgrund
Jag startade arbetet med filmen i slutet av 2019, den första animaticen (storyboardet fast lagt ihop till en film) var klar den 22 januari. Jag jobbade med den lite då och då mellan frilansuppdragen och efter mitten mars när Coronan brakade lös så fick jag möjligheten att fokusera lite mer på filmen. Detta då flera av mina kunder drog i stora sparbromsen. Dessutom blev jag i mars sjuk med vad som sedan visade sig vara Covid 19 så mars och april var ganska lugna på alla fronter.
Framåt slutet april och maj så var jag på banan igen och arbetet med filmen fortsatte med full fart igen. I juni började animationsarbetet bli klart och för första gången trodde jag själv på att detta monsterprojekt faktiskt kunde bli av!
Handling, analys och syfte
Men vad handlar filmen Egentligen om? Som jag nämnt tidigare så har filmen ett antal teman; att ta hand om naturen, ensamhet men också samhörigheten man finner i sammanhanget naturen. Men den handlar också om att våga släppa andra att utvecklas och att låta andra blomma.
I samtal med andra hittat fler bottnar och lager i handlingen. Den handlar också om drömmen om ett enklare liv och kärleken till husdjur. Den har en HBTQ innebörd har jag märkt i efterhand eftersom Felix är kille, superrosa och glittrande, Wildia är ju också kvinna men inte speciellt ”kvinnlig”. I Corona tider kom den än mer att ta avstamp i något de flesta av oss har tampats med under 2020; ensamhet, saknad och isolering. Men även tilliten till samhörigheten med sina nära och kära. Dom finns kvar fast dom kanske inte alltid syns.
Vad är hela syftet med filmen då? Det är så himla enkelt, jag vill bara få folk att le lite. Få en liten ”aw!” varm känsla. Det känns det som att jag har lyckats med när jag har visat skissfilmen, hoppas den kan få flera att le lite och bli lite distraherade i fyra minuter.
Musiken
Länge tänkte jag köra gratis stock-musik till filmen, bara för att förmedla stämningen. Men sen tänkte jag på hur mycket tid och energi jag hade lagt ner på filmen, då känns det lite oheligt att bara slänga på lite stock musik. Dessutom samtidigt som världens alla musiker blivit arbetslösa, så jag började med att kontakta min favoritmusiker: brorsan! Han tackade ja! Han är så himla duktig och lyckades svänga ihop den vackra musiken som passar perfekt.
Teknik (for the nörds)
Filmen är gjord i 3D programmet Cinema 4D och rendera med Corona(!). Jag har fixat och trixat i After Effects och klippt ihop hela grejen med Premiere Pro.
Det här visste ni kanske inte:
- Wildia är ambidextriös, alltså lika duktig med båda händerna.
- Felix partner heter F-Lina. F:et för att det bokstavsmässigt ska funka med Felix (för att få objektslistor snabblästa), och efter som Felix betyder lycka så fick hon heta F-Lina.
Erfarenheter/lärdomar
Jag har lärt mig väldigt mycket i Cinema 4D, ett program jag bara nosat på för många hundra år sedan. Jag har lärt mig att jag hatar att rigga och det är designen och att få dom att leva/förmedla känslor som jag gillar.
Jag har lärt mig att min dator (en sex år gammal MacBook Pro) är snäll och underbar på mycket och trots sin gedigna ålder så kan den göra väldigt mycket, men man får ha lite tålamod. Det har dock gjort att jag har kommit fram till och lärt mig helt andra lösningar vad gäller produktionsflöden.
Den största tabben var nog att jag slarvade på manus/storyboard/animatic stadiet. Jag trodde i januari att filmen skulle bli ca en och en halv minut men den klockade in på fyra minuter. Det gör ju rent tekniskt inte så mycket i det här fallet men det påverkar planeringen och uppskattningen av arbetsmängden enormt. Längden på filmen har ju också gjort att jag fått prioritera annorlunda vad gäller miljöer och liknande för att väga mot renderingstiden. (tog 5 veckor dag och natt)
Det finns så många saker som jag skulle vilja ändra, uppdatera. Jag har lärt mig så otroligt mycket under den här perioden så lär jag tittar tillbaka på filmen ser jag alla mina nybörjarmisstag. Men det är väl det som är hela poängen, lärdomarna. Jag tänker inte rabbla alla felen jag ser för ingen vinner på att jag talar om fel. Istället går jag på den gamla devisen som Leonardo Da Vinci påstås ha myntat: ”Art is never finished, only abandoned”
Personligt
Under 2020 och produktionen av den här filmen har jag fått kämpa, speciellt med något jag inte är van att kämpa med: koncentration. Jag vet inte om det är situationen i världen eller det faktum att jag inte hade deadline eller om det var någon eftersläpning av “kognitiv trötthet” efter min Covid 19 i mitten av mars. Jag hade speciellt i början väldigt svårt att fokusera, jag ville läsa nyheter hela tiden, eftersom jag har varit ensam hemma har jag varit som en hök på sociala medier (och låtit mig själv vara det) eftersom det länge var den enda sociala samvaro jag hade.
Att inte ha känt press från yttervärlden har varit både gott och ont, det har ibland känts som att projektet är övermäktigt och tar fan aldrig slut (läs erfarenheten om slarviga storyboars), men samtidigt när jag har sett framstegen så blir jag sååå himla stolt över vad jag har gjort, även om den totalt får typ 30 views, varav 15 är mina och tio är mammas, så är det utan vidare det största projektet jag har rott i hamn. Det kanske inte är perfekt, folk kanske inte ens fattar vad den handlar om. Det finns garanterat saker som andra kunnat göra bättre, men det här har jag skapat. Från scratch. Storylinen, varenda karaktär, varje del av världen, varje pixel och varenda del av processen är min, allt det bra och allt det dåliga.
Bidragare
Sen har jag självklart fått hjälp i tänkandet och stöd av familj och vänner, det har jag tvingat dem till. “Vill du se min film jag gör?! Jag vill gärna veta vad du tycker!” och så har dom berättat vad som varit otydligt. Det har varit helt avgörande. Man behöver andra, så enkelt är det. Därför är tacket i slutet av filmen så långt fast jag har gjort allt det praktiska själv, utom den fina musiken som Torbjörn Lindberg komponerat.
Tips!
Om du tyckte det var roligt att se min lilla film och läsa det här blogginlägget, då kan du gå vidare och kika på hur arbetet med Frost 2 gick till, där jobbar man på en helt annan skala. Det är en superbra serie som heter ”Into the Unknown” och ligger nu på Disney+.
🇬🇧 I’ve had a lot of questions about how to make a movie like ”Wildia & Felix” so I thought I would put together a small ”Behind the Scenes” movie. Take a look at it above (its in Swedish) and below is a little more consistent info about the film.
Background
I started working on the film at the end of 2019, the first animatic (the storyboard made into a film) was finished on January 22nd. I worked with it a little now and then between freelance assignments and after mid-March when the Corona broke loose, I got the opportunity to focus a little more on the film. This is because several of my customers pulled the big saving brake. In addition, I got sick in March with what later turned out to be Covid 19 so March and April were pretty calm on all fronts.
Towards the end of April and May, I was back on track again and the work on the film continued at full speed. In June, the animation work was getting close to done and for the first time I myself believed that this monster of a project could actually get finished!
Story, analysis and purpose
But what is the film really about? As I have mentioned earlier, the film has a number of themes; to take care of nature, loneliness but also the togetherness one finds in the connection to nature. It is also about daring to let others change and to let them flourish.
In conversations with others found more layers in the plot. It is also about the dream of a simpler life and the love of pets. It has an LGBTQ+ meaning, I have noticed this in retrospect because Felix is a guy, super pink and sparkling, Wildia is a woman but not particularly ”feminin”. In these pandemic times, it also came to take on something most of us have struggled with in 2020; loneliness, loss and isolation. But also to the trust in the togetherness with our loved ones. They remain close, although they may not always be right here.
What is the whole purpose of the film then? It’s so very simple, I just want to make people smile a little. Get a little ”aw!” warm and fuzzy feeling. It feels like I have succeeded with that when I have shown the sketch film, I hope it can make more people smile a little and work as a small distraction for four minutes.
The music
For a long time, I thought of going with free stock music for the movie, just to convey the mood. But then I thought about how much time and energy I had put into the film, then it felt wrong to just throw on some stock music. Also, at the same time as all the musicians in the world have become unemployed, so I started by contacting my favorite musician: my brother! He said yes! He is very talented and managed to make the beautiful music that fits the film perfectly.
Technology (for the nerds)
The film is made in the 3D program Cinema 4D and rendered with Corona (!). I have fixed and made effects in After Effects and edit the whole thing together using Premiere Pro.
You may not have known this:
- Wildia is ambidextrous, ie equally good with both hands.
- Felix’s partner is called F-Lina (Grin/Smile). The F for it to literally work with Felix (to get object lists read quickly), and since Felix means happiness, she was named F-Lina.
Experiences / lessons learned
I have learned a lot of Cinema 4D, a program I only poked around in many hundreds of years ago. I have learned that I hate rigging and it is the design and getting the characters to live / convey emotions that I love.
I have learned that my computer (a six year old MacBook Pro) is very kind and wonderful despite its age, it can do a lot, but you have to have a little patience. However, this has led me to come up with and learn completely different solutions in terms of production flows.
The biggest mistake was probably that I was careless in the script / storyboard / animatic stage. I thought in January that the film would be about one and a half minutes but it ended up beeing four minutes. It does not technically matter in this case, but it affects the planning and estimation of the workload enormously. The length of the film has also made me prioritize differently in terms of environments and the like to weigh against the rendering time. (It took 5 weeks, day and night)
There are so many things I would like to change, to update. I have learned so much during this project, so when I look back at the film, I see all my beginner mistakes. But that’s probably the whole point, the lessons. I’m not going to tell you all the mistakes I see because no one benefits from me talking about mistakes. Instead, I follow the old motto that Leonardo Da Vinci is said to have coined: ”Art is never finished, only abandoned”.
Personally
In 2020 and the production of this film, I have had to struggle, especially with something I am not used to struggling with: concentration. I do not know if it’s the situation in the world or the fact that I did not have a deadline or if there was a lag of ”cognitive fatigue” after my Covid 19 in mid-March. I had a very hard time focusing especially in the beginning, I wanted to read the news all the time. Because I have been alone at home, I have been like a hawk on social media (and let myself be) because it was the only social life I had.
Not having felt pressure from the outside world has been both good and bad, it has sometimes felt like the project is overwhelming and never ends (read the lesson learnd about sloppy storyboars), but at the same time when I have seen the progress I am soooo very proud of what I have done, even if it gets a total of about 30 views, of which 15 are mine and ten are my mother’s, it is without a doubt the biggest filmproject I have made. It may not be perfect, people may not even understand what it’s about. I can guarantee you that there are things that others could have done better, but this is what I have created. From scratch. The storyline, every single character, every part of the world, every pixel and every single part of the process is mine, all the good and all the bad.
Contributors
Then, of course, I got help in reasoning and support from family and friends, I forced them to. “Do you want to see my movie I make ?! I would like to know what you think! ” and so they have told what has been unclear. It has been absolutely crucial. You need others, it’s that simple. That is why the thanks at the end of the film are so many, even though I have done all the practical things myself, except the excellent music that Torbjörn Lindberg composed and recorded.
Do not miss
If you thought it was fun to watch my little movie and read this blog post, and want to learn more, then you can go on and see how the worked on Frozen 2, where they work on a completely different scale. It’s a superb series called ”Into the Unknown” and is now on Disney+.

Vänner Under Ytan
Vi ser dom inte alltid,
men dom finns där,
våra vänner under ytan
Delar av projektet (Cutiepus-den rosa bläckfisken) är det många år sedan jag klottrade ner och satte på anslagstavlan, äntligen blev det av och hen fick dessutom flera vänner och ett budskap.
Efter mitt monsterprojekt Wildia & Felix så ville jag göra något lite enklare, ett litet kortare projekt och kände också att det var dags för ett After Effects projekt. Alla illustrationerna är ritade i Procreate och sedan importerade i After Effects och animerade. Främst ville jag träna på att använda 3D objekt i After Effects och att äntligen bemästra Particle World (bubblorna som Krabban blåser ut) och att få dem göra som jag vill.
Musiken är från Free Music Archive: Scott Holmes – So Happy
Budskapet i filmen är ju ganska självförklarande, men jag upprepar det gärna:
Om du har möjlighet, Swisha gärna en gåva:
- Rena Mälaren: 123 013 87 27
- WWF: 901 97 46
- Naturskyddsföreningen: 901 20 22

150 porträtt senare
(English Below)
🇸🇪
En av min kunder hamnade nyligen lite i klistret när deras ordinarie fotograf fick förhinder inför ett större uppdrag, då ringde dom mig och jag har nu fotat hela företaget, ca 150 porträtt på sex dagar. Det var väldigt roligt och lärorikt, främst att hantera så många människor på ett löpande band. Lite skolfoto-style men med en liten kreativ twist vilket var roligt.
Jag är ju inte världens mest sociala människa men det var riktigt roligt att få ge folk komplimanger och säga att dom är fina. I vardagen kan man inte säga till någon efter att ha träffats för första gången för 45 sekunder sedan ”du har ett fint leende”. Jag kan i alla fall inte det om jag inte står bakom kameran. Jag blir så glad när som blir glada, man får dela några leenden och skratt och det blir ju väldigt givande för mig.
Efter att ha suttit i min lägenhet i sex månader har jag nu pratat mig hes med generiska repliker som ”du kan skriva ditt namn på den lille skylten så inleder vi med en riktig amerikansk mugshot” samtidigt som inget möte varit det andra likt.
Det har varit märkligt att för första gången sedan i mars ha gått in i någon slags normalt liv. Att gå upp i tid, sätta på sig riktiga kläder, cykla till jobbet/kunden och sedan träffa folk! Jag har träffat kanske tio personer totalt sedan i mars, bara en inomhus. Jag behöver ju rent teoretiskt inte vara rädd för att bli smittad då jag har antikroppar efter dängan i mars, men man håller ju ändå avstånd, det gjorde jag gärna innan allt det här också.
Allt det man lärt sig om sig själv under ett halvår i lägenheten sätts på prov. Jag har i alla fall emellanåt hittat ett lugn och en trygghet under den här tiden. Att sedan kastas tillbaka i en vardag var som att de senaste sex månaderna aldrig hänt, samtidigt som allt är annorlunda då denna kund fått göra Massiva omorganisationer, det blir ju lite omtumlande. Också lärorikt att få ett kort privat möte med alla dessa människor som är inne i en omtumlande process, galghumorn flödade fritt emellanåt. Jag hoppas dom inte blev allt för traumatiserade och är nöjda med sina bilder, det blir ett litet uppsamlingsheat med de som inte kunde under dessa två veckor.
Nu är jag tillbaka hemma i mysbrallor i soffan och njuter. Det börjar det rulla på med lite olika projekt här efter sommaren, jobbar också på ett mindre ”passion project” som inte är så långt borta. Det är en 2d animation som utspelar sig under vattnet. Jag har också satt upp en kursplan för hösten för att fortsätta utveckla mitt historieberättande mellan projekt.
🌎
One of my clients recently ended up a bit in a bit of a pickle when their regular photographer was prevented from talking this major assignment, so they called me and I have now photographed the entire company, about 150 portraits in six days. It was very fun and educational, mainly to deal with so many people in a short space of time. It was kind of school photo style but with a little creative twist which was fun.
I’m not the most social person in the world, but it was really fun to give people compliments and say that they look nice. In everyday life, you can not tell to someone after meeting for the first time 45 seconds ago ”you have a nice smile”. At least I can not if I’m not stand behind the camera. I get so happy when they get happy, you get to share some smiles and laughter and it becomes very rewarding for me too.
After sitting in my apartment for six months, I have now talked myself hoarse with generic lines such as ”you can write your name on the small sign and we will start with a proper American mugshot” while no encounter was the same.
It has been strange to have entered any kind of normal life for the first time since March. Getting up on time, putting on real clothes, cycling to work / the customer and then meeting people! I’ve met maybe ten people in total since March, just one indoors. I theoretically do not need to be afraid of being infected as I have antibodies after the dang in March, but you still keep distance, I did that before all of this as well.
Everything I have learned about myself during six months in the apartment is put to the test. In any case, I have occasionally found peace and security during this time. To then be thrown back into an everyday life was like the last six months never happened, at the same time as everything is different as this customer has had to undertake Massive reorganization, it gets a little dizzying. It is also rewarding to have a short private meeting with all these people who are in a huge process, the dark humor flowed freely from time to time, both ways. I hope they were not too traumatized and are happy with their pictures, there will also be a short follow-up with those who could not make it for different reasons during these two weeks.
Now I’m back in the sweat pants on the couch and loving it. Things and projects are picking up after the summer, I am also working on a smaller ”passion project” that is not too far away. It is a 2D animation that takes place underwater. I have also made a syllabus for the fall to continue to develop and learn even more about storytelling between projects.