Aktuellt

Jag har ju lite mer seriöst tagit upp det här med att teckna sista tiden. Jag tror det bottnade i att någon för något år sedan sa att de inte gillade några av mina teckningar som jag jobbat hårt med och var så stolt över. Först blir man ledsen, sedan modfälld, sedan ger man upp, sedan blir man förbannad, ”vem fan är hen att döma?!”. Sen skiter man i vad den personen säger och utvecklar sin egen stil, går sin egen väg. Skit i dem, jag gör min grej, gillar ni den inte så titta bort, jag gör så gått jag kan. Och så gått jag vill. På mitt sätt.

Det har lett till det jag är absolut mest tacksam över när det gäller att jag inte slutade rita. Det hände i morse. Jag vaknade och kom ganska klart ihåg vad jag hade drömt. Det var supermysigt, min familj var där, jag pratade med min morfar och staden var byn där min mamma växte upp och jag tillbringade somrarna som liten. Men den såg inte alls ut som när man åker dit fotar den! Hela staden/byn var pastellfärgad, husen såg mer ut som popcornlådor  med tak med bollar på och bilen jag och brorsan åkte i hoppade fram över vägarna istället för att rulla. (undrar om någon blandat skumma grejer i min tandkräm?)

Hur som helst så kunde jag sätta mig ner innan frukost och teckna ner minnesbilder från staden! Jag fick det ganska nära så som det såg ut. Jag kan teckna mina förvirrade drömmar! Don’t get me wrong, jag har ingen illusion om att någon är intresserad av att se dem, men jag kunde titta på bilden i kväll och minnas hur allt var. Jag var i en tuggummifärgad stad, hoppandes i en fantastisk bil och hade precis pratat med morfar! vem vill inte minnas det för resten av livet och dessutom ha ett vykort där ifrån?! Awsome!

Tycker du perspektivet i förgrunden blir lite knas? Att vägen inte är riktigt stabil? Det var det första jag tänkte med när jag mindes bilden från drömmen, skönt att inte allt behöver vara logiskt i drömmar, illustrationer och animationer!

Natti natti och dröm fina drömmar! Det hoppas jag göra!

Ibland är det bara så jäkla skönt att vara tyst, även digitalt. Det händer massor just nu, men jag jobbar hellre på under tystnad. Känns så otroligt rätt. Ta tillfället i akt du med!

Egentligen hade jag inte tänkt att göra någon sammanfattning för företaget i år, men såhär en mycket sen fredagnatt när ingen del av mig (förutom den del som vet att det är en dag imorgon med) vill sova så tar jag tillfället i akt.

Jag börjar med de fem viktigaste sakerna som hände med företaget/mig.

1. Jag hade min första utställning i april. Det var det mest anspråkslösa man kan tänka sig, dukarna var inte ens spända och korten satt uppe på vägar och dörrar i min lägenhet med häftmassa. Jag kallade den ”utan ramar”. Min familj och ett fåtal vänner var inbjudna. Det var fantastiskt roligt och givande. Man sitter ju på sin kammare varje dag och kreerar, ibland måste man låta grejerna andas och andra få se dem. Det gav mig massor, kan inte sätta fingret på vad, men det gav mig självförtroendet att gå vidare med mitt konstnärskap.

2. I juli gjorde jag ett ”en skiss om dagen” projekt där jag publicerade bilderna med. Det är ett sätt för mig att tvinga mig till att göra saker. Gör jag det bara för mig så ger jag mig ursäkter, om andra väntar sig att få se saker är det dock en annan sak, då tvingar jag mig. Det värsta är att jag har massa bilder jag inte längre kan stå för publicerade, det bästa är att man växer så otroligt med ett sånt projekt stopp saker man tyckte var bra igår idag framstår som skräp.

3. I augusti gjorde jag ett ”en bild om dagen -analogt” projekt. Även det fantastisk givande. Det projektet satte dock massa griller i huvudet på mig. Tankar om bildernas värde före och efter publicering på Internet. Ökar eller minskar det? Nu tänker jag inte pengavärde, utan hur man tittar på en bild. Tänk på valfri social media, blogg eller liknande. Bilden får sån otroligt liten uppmärksamhet, man tittar inte på dem, analyserar dem inte och man möter dem inte. Man scrollar förbi och kanske lajkar. ->

4. Det var en av huvudtankarna kring min andra utställning, som jag hade i oktober. Att få folk att möta mina bilder, inte bara se dem svischa i ett flöde. Andra tankar var att ge alla mina vänner en chans att träffas, en liten fest och anledning att ses. Dessutom var denna allmänna utställning ett kryss på min ”bucket list”. Så nu måste jag hitta på något nytt!

5. Den femte punkten är nog den viktigaste, det är att jag drog igång Make Believe Studios på heltid. Något jag aldrig vågat tidigare men nu fick jag äntligen chansen. Det har varit en fantastisk bergochdalbana, precis som sig bör. Ibland har man så mycket att göra att man inte vet var man ska börja och ibland får man tiden att jobba på drömprojekt.

Vad 2015 har på lut för mig vet jag inte. Jag har dock höga ambitioner och förhoppningar. Jag tänkte köra ett sk ”52” projekt i år. Ett som kombinerar foto och business. (Petapixel.com – 52 week photography business challenge) Så med (minst) en bild i veckan på ett givet tema och en uppgift för affärstänkandet. Jag är fantastiskt dålig på business-sidan av företagandet så det kommer jag få jobba hårt på.

Jag måste säga att jag ser fram emot 2015, om hälften så mycket händer nästa år, vore det fantastiskt. Blir det dubbelt så mycket blir jag ännu gladare. Det viktigaste är dock att jag får vara med mina vänner, familj och få ägna mig åt ”konsten”.

2015 – Bring it on!!!

(var på Aqvaria med vänner idag och solen kikade fram. Kände att ett inlägg utan bild är tråkigt så jag tejpar ditt den här, även om den inte är relevant för innehållet så är den symbolisk för dagen. Lite solmagi, underbart vatten och horisonten lite på sniskan)