Ibland får jag frågan när jag träffar personer jag inte träffat på länge ”Fotar du fortfarande lika mycket?” och ja, det gör jag nog. Det blir ju endel konserter, även om det nog är färre än förut och det blir med största sannolikhet en kalender med blommor till 2020 också.

Det frågas också endel efter 3d grejerna, och det kommer mer när jag fixar en månad till med Maya. Men det blir inte denna månad. Men det är ju inte det jag gör mest med min tid egentligen, jag målar rätt mycket just nu och har gjort i ett par månader.

De senaste månaderna har mitt målande dessutom tagit en helt annan inriktning. Det har blivit abstrakt och det känns som att jag har hittat hem. Det tackar jag delvis herr Kandinsky för. Jag har också läst hans ”Concerning the Spiritual in art” på semestern och kunnat identifiera mig mycket i min nya genre. Kommer jag alltid måla så här? Jag vet inte, men så här ser det ut just nu.

Mitt måleri har alltså gått och blivit nästan helt abstrakt. Jag har gått från att måla med breda penseldrag, ofta med fingrarna och stora mått av kladdande och slump inblandad, med stora motiv av lite impressionistiska blommor och liknande. Nu sitter jag med linjal, målar innanför linjerna och målar känslor och intryck i abstrakt form, oftast på en del av ett A4 med minsta tänkbara pensel.

Jag gör det också helt för min egen skull, så klart har jag för avsikt att sälja bilderna, (vinkar till Skatteverket) men jag vet inte vad man tar för en sån här bild. Också: vad kostar en känsla? Jag vet inte om det är bra konst, men det känns bra för mig och då är det ju rätt. Jag vet inte om någon annan kommer uppskatta det, men det är så jäkla skönt att ärligt kunna säga: det spelar ingen roll.

Om jag då gör det så mycket för mig själv, varför skriver jag om det här då? Jag har hört om den relativt ”nyupptäckta” Hilma Af Klint, det finns verk av henne på Moderna Museet i Stockholm. Hon var typ superförst med att måla abstrakt i början av 1900-talet men blev rådd att inte visa sina abstrakta tavlor för hon skulle bli inspärrad. Så förrådet mer hennes tavlor fick öppnas 40 år efter hennes död eller nåt. Istället hyllas bla Kandinsky som fader till abstrakt måleri fast han var senare. Så jag tänkte att jag vill lära mig av henne och inte förvåna mina efterlevande. Så detta är kanske som en bekännelse mer. En ”For The Record”. Jag misstänker att jag 2019 inte riskerar att bli inspärrad för mina abstrakta tavlor/teckningar så det är nog lugnt på den punkten.

Nu är ni väl bra nyfikna så här kommer ett litet urval:

Jag har gjort ett 20-tal hittills dessa månader och jag trivs så himla mycket. Det bästa är det där med att det inte finns några regler, inget rätt och fel, det är något jag kämpat med förut, att försöka göra rätt enligt alla konstskolor och liknande, men nu känner jag mig fri att göra precis hu f*n jag vill.

Jag vet inte vad jag ska göra med dem än, det får tiden utvisa så kontakta mig om ni vill komma på privat visning eller nåt. Haha. Jag bjuder på fika! :)

På tal om fika så var jag på släktturné på semestern och hade en veckas fikamaraton. Då besökte jag bland annat en av mina mostrar och vad hittar jag på väggen där om inte tavlor från min tid på konstskola! Tavlor frän 1998 hängde på hennes väggar, fortfarande på hedersplats. Så himla hedrande.